Det var en fantastisk vecka på arbetet. Trevliga människor på IDG – ingen överraskning. Trevliga människor i luren – det är också som det brukar vara.
Men jag hade nog glömt lite hur kul det kan vara att ringa, prata, skriva, publicera. Leta på webben, ringa, prata, skriva, göra bild, publicera.
Men bäst är nog kollegorna på redaktionen.
Kolla veckans artiklar på www.cio.se.
Ok. Så kanske försvinner inte cio:n. Kanske kommer han eller hon alltid att behövas. Och kanske mer än någonsin i takt med att tekniken blir allt mer sammanflätad med företagens olika delar och funktioner. Så kan det vara.
Det lärde mig mötet med Magnus Carlander, cio på Volvokoncernen, idag. Han hävdar att integrationer (att få olika system att lira med varandra alltså) mellan it-system alltid kommer att behövas i större företag. Och det är logiskt, om vi talar om företag som växer, förvärvar andra bolag och utvecklas i största allmänhet.
Och det vore bra. Jag gillar cio:er. (Men jag är övertygad om att cio-rollen blir allt mer lik coo-rollen.)
Det var en gång en ångmaskin. Och ett hav av drivremmar. Och hjul, block och trissor. Alla drivremmar tycktes på något sätt sammankopplade via de här hjulen, blocken och trissorna. Ångmaskinen stånkade och fräste och fick hela systemet att leva. Remmarna drog, hjulen snurrade och trissorna kvittrade.
Längst ut i det här virrvarret av drivremmar stod ett antal maskiner. Mekaniska konstruktioner som kunde spinna trådar och väva tyger av alla de sorter. Hela den enorma anordningen utgjorde hjärtat i det som var en modern textilfabrik.
De där remmarna hade naturligtvis inte hängt upp sig i alla hjul, block och trissor av sig själva. Ångmaskinen hade inte klivit in genom fabriksportarna på eget initiativ och definitivt inte för egen maskin.
Det fanns en man som vakat och styrt över allt detta (och det var verkligen ingen fantasifigur i stil med någon av de gudar som lever som hjärnspöken i miljarder huvuden). Hans titel var kanske CPO, chief power officer. Hans uppgift att hitta de smartaste sätten att koppla sammam alla drivremmar, vävstolar och ångmaskiner. Så att fabriken kunde producera så mycket garn och tyg som möjligt utifrån de kraftresurser (personal och ångmaskiner) som fanns.
CPOn hade mycket att stå i. Det kom hela tiden nya idéer om hur drivremmarna skulle dras och kopplas, det kom titt som tätt nya typer av drivremmar som fungerade bättre, gav mindre effekförluster och hade bättre hållbarhet än de tidigare. Då och då kom det till och med nya, mer effektiva ångmaskiner.
Hans uppgifter tycktes aldrig ta slut och han trivdes.
Så småningom lugnade utvecklingen ner sig. Det tycktes som om tekniken hade nått gränsen för ytterligare förbättringar. CPOn kom att ägna allt mindre tid åt drivremmar och maskiner och mer åt att förklara för fabrikens ledning hur de skulle kunna nyttja sina resurser än bättre. Det var bara han som satt inne med den kunskapen, eftersom en så stor del av fabrikens produktion var direkt avhängig tekniken.
Då CPOn var en pigg, ambitiös, nyfiken man med en intelligens som var av en lite annan art än hos övriga ledningen, lärde han sig snart tillräckligt mycket om såväl inköparens och försäljningsansvariges som högste chefens sysslor för att kunna göra sig förstådd hos alla och för att kunna se hur ett byte av en viss drivrem skulle påverka exempelvis inköparens arbete med en viss leverantör.
Snart upptäckte han att han ägnade mer tid åt strategiska frågor och som bollplank till högste chefen än åt de tekniska lösningarna. Tekniken var nämligen vid det här laget så standardiserad att det inte var särskilt fruktsamt att försöka trimma den ytterligare. Konkurrenterna använde samma material, samma metoder för kraftöverföring och fördelning, och samma ångmaskiner.
Därför hade den här fabriken, i likhet med många andra, låtit ett annat bolag sköta det tekniska nere på fabriksgolvet. Och även om CPOn till att börja med alltid höll ett vakande öga på tekniken fann han så småningom att det var slöseri med tid och kraft. De stora vinsterna kunde bara göras om han koncentrerade sig på helheten, inte enskilda maskiner eller avdelningar.
Han gjorde detta med stor framgång. Så, en dag bad högste chefen att få träffa honom i ett enskilt möte. ”Vore det inte bäst att släppa tekniken nu helt och hållet?” undrade han. ”Den fungerar ju utan din handpåläggning och vi har ju våra teknikassistenter som tar hand om underhållet. Du behövs bättre hos oss i ledningen på heltid. Du är den ende som kan vår verksamhet från början till slut. Alla vi andra i ledningen ser ju nästan bara våra egna områden. Vi måste ha någon som kan hjälp oss att styra helheten!”
Och så kom det sig att vår käre CPO fick byta ut ”P” mot ”O”, så att hans nya titel löd COO, chief operating officer. Han var nöjd med sitt nya jobb, eftersom han aldrig ansett att tekniken har något egenvärde. Men då och då sköljde en våg av saknad över honom. Titeln CPO skulle aldrig någonsin komma tillbaka.
Läs för övrigt gärna en riktig artikel som handlar om något verkligt: ”
Det finns en hel del som talar för att CIO:er inte kommer att vara CIO:er så länge till. Nå, säkerligen flera år, och säkerligen kommer de inte att försvinna över en natt. Men enligt alla undersökningar av CIO-rollen som görs verkar det som om tekniken blir en allt mindre viktig del i en CIO:s värld. Eller snarare, den verkar kräva allt mindre resurser att hantera. Samtidigt får allt fler tillträde till de finaste rummen i företaget. Hälften rapporterar direkt vill vd, en fjärdedel till CFO.
CIO:n får alltså större ansvar för rena affärsfrågor. I en alldeles färsk undersökning från PA Consulting Group och Harvey & Nash står inte it-göromål högst på CIO:ers prioriteringslista. Det allra mest trängande för CIO:er är i stället att förbättra affärsprocesser. Visst finns it med i detta, men likväl handlar det helt och hållet om affären. (Läs artikeln på CIO Sweden)
Kanske blir CIO:n på sikt en COO, Chief Operating Officer. En roll som ansvarar för att den dagliga verksamheten – alltså inte bara it-sidan – i företaget snurrar och utvecklas som den ska. Vad tror du?
Nu är det jul. Nu är det jul. Ledigt. Inte jobba. Inte skriva om sådant som jag skulle kunna ta betalt för. Helst inte ens tänka på det.
Visst. Som om det skulle vara möjligt. Men jag låter ändå två bra artiklar vila till efter julhelgerna. De handlar om hur Linköping använder IT för att göra kommunen lättare bo i, samt om hur Peter Lindqvist som ny CIO på det anrika förlaget Carl Aller Etablissement ska hjälpa dem att ta steget in i 2.0-eran.
Men den som vill titta in på CIO.se redan nu lär inte bli besviken. Där finns gott om intressant läsning, bland annat om de nominerade projekten till CIO Awards.
God jul!
I morgon hålls den stora galan CIO Awards 2009 på Nalen i Stockholm. Det är tidningen CIO Sweden – som jag arbetar för – som tillsammans med Accenture har utsett årets bästa CIO och årets bästa projekt. I morgon tillkännages vinnarna.
Ur tidningens presentation:
”Femton förväntansfulla finalister tävlar om förstapriset i våra tre tävlingsgrenar Årets CIO, Årets projekt och Årets hållbara IT-projekt. Vi bjuder på galamiddag med tänkvärd underhållning. Dessutom får du chans att stifta bekantskap med årets finalister. Allt under ledning av kvällens konferencier Jonas Hallberg.
Efter prisutdelningen spelar husbandet upp till dans och baren öppnar för mingel.”
Läs mer om CIO Awards på CIO Sweden.
