Men jag hade nog glömt lite hur kul det kan vara att ringa, prata, skriva, publicera. Leta på webben, ringa, prata, skriva, göra bild, publicera.

Men bäst är nog kollegorna på redaktionen.

Kolla veckans artiklar på www.cio.se.

Jag har haft semester och föräldraledighet. Varit ledig sen midsommarafton. Min första dag på arbetet hos CIO Sweden var igår. Det var en märklig upplevelse. Så mycket tid hade passerat, så mycket upplevelser hade upplevts och så mycket sol hade sköljt över mig.

Men inget hade hänt. Tillbaka på jobbet var allt som vanligt. Tryggt, förvisso.

Under sommaren har jag fotograferat en ohygglig massa. Det är nu ingen ny hobby, och inte bara en hobby för den delen. Men för första gången har jag vågat utnyttja digitaltekniken fullt ut – det vill säga fullt ut så långt jag kan tänka mig för tillfället och så långt jag har kunskap till för tillfället. Resultatet är förbluffande. Jag tar riktigt bra bilder. Inte bara då och då, utan varje gång jag bestämmer mig för att ta bra bilder.

Kolla gärna på mitt FB-album Dagens bild.

Men frågan dök upp i senvåras: varför dricker jag alkohol? Varför ser jag alltid fram emot det där första glaset vin på fredagen? Är det för att jag blir lyckligare? Blir jag lyckligare med bärs i handen en solig fredageftermiddag?

Nej. Det har inte med alkoholen och berusningen att göra. Det får inte vara så banalt. Det vore naturligtvis tragiskt om jag var beroende av droger för att må bra – oavsett vilken veckodag det handlar om.

Så en midsommarafton utan alkohol verkar just nu tämligen självklar. (Jag har förvisso tjuvstartat min alkoholfasta. Mina senaste glas vin tog jag den 15 maj.)

Skål, midsommarfirare!

Det lärde mig mötet med Magnus Carlander, cio på Volvokoncernen, idag. Han hävdar att integrationer (att få olika system att lira med varandra alltså) mellan it-system alltid kommer att behövas i större företag. Och det är logiskt, om vi talar om företag som växer, förvärvar andra bolag och utvecklas i största allmänhet.

Och det vore bra. Jag gillar cio:er. (Men jag är övertygad om att cio-rollen blir allt mer lik coo-rollen.)

Det var en gång en ångmaskin. Och ett hav av drivremmar. Och hjul, block och trissor. Alla drivremmar tycktes på något sätt sammankopplade via de här hjulen, blocken och trissorna. Ångmaskinen stånkade och fräste och fick hela systemet att leva. Remmarna drog, hjulen snurrade och trissorna kvittrade.

Längst ut i det här virrvarret av drivremmar stod ett antal maskiner. Mekaniska konstruktioner som kunde spinna trådar och väva tyger av alla de sorter. Hela den enorma anordningen utgjorde hjärtat i det som var en modern textilfabrik.

De där remmarna hade naturligtvis inte hängt upp sig i alla hjul, block och trissor av sig själva. Ångmaskinen hade inte klivit in genom fabriksportarna på eget initiativ och definitivt inte för egen maskin.

Det fanns en man som vakat och styrt över allt detta (och det var verkligen ingen fantasifigur i stil med någon av de gudar som lever som hjärnspöken i miljarder huvuden). Hans titel var kanske CPO, chief power officer. Hans uppgift att hitta de smartaste sätten att koppla sammam alla drivremmar, vävstolar och ångmaskiner. Så att fabriken kunde producera så mycket garn och tyg som möjligt utifrån de kraftresurser (personal och ångmaskiner) som fanns.

CPOn hade mycket att stå i. Det kom hela tiden nya idéer om hur drivremmarna skulle dras och kopplas, det kom titt som tätt nya typer av drivremmar som fungerade bättre, gav mindre effekförluster och hade bättre hållbarhet än de tidigare. Då och då kom det till och med nya, mer effektiva ångmaskiner.

Hans uppgifter tycktes aldrig ta slut och han trivdes.

Så småningom lugnade utvecklingen ner sig. Det tycktes som om tekniken hade nått gränsen för ytterligare förbättringar. CPOn kom att ägna allt mindre tid åt drivremmar och maskiner och mer åt att förklara för fabrikens ledning hur de skulle kunna nyttja sina resurser än bättre. Det var bara han som satt inne med den kunskapen, eftersom en så stor del av fabrikens produktion var direkt avhängig tekniken.

Då CPOn var en pigg, ambitiös, nyfiken man med en intelligens som var av en lite annan art än hos övriga ledningen, lärde han sig snart tillräckligt mycket om såväl inköparens och försäljningsansvariges som högste chefens sysslor för att kunna göra sig förstådd hos alla och för att kunna se hur ett byte av en viss drivrem skulle påverka exempelvis inköparens arbete med en viss leverantör.

Snart upptäckte han att han ägnade mer tid åt strategiska frågor och som bollplank till högste chefen än åt de tekniska lösningarna. Tekniken var nämligen vid det här laget så standardiserad att det inte var särskilt fruktsamt att försöka trimma den ytterligare. Konkurrenterna använde samma material, samma metoder för kraftöverföring och fördelning, och samma ångmaskiner.

Därför hade den här fabriken, i likhet med många andra, låtit ett annat bolag sköta det tekniska nere på fabriksgolvet. Och även om CPOn till att börja med alltid höll ett vakande öga på tekniken fann han så småningom att det var slöseri med tid och kraft. De stora vinsterna kunde bara göras om han koncentrerade sig på helheten, inte enskilda maskiner eller avdelningar.

Han gjorde detta med stor framgång. Så, en dag bad högste chefen att få träffa honom i ett enskilt möte. ”Vore det inte bäst att släppa tekniken nu helt och hållet?” undrade han. ”Den fungerar ju utan din handpåläggning och vi har ju våra teknikassistenter som tar hand om underhållet. Du behövs bättre hos oss i ledningen på heltid. Du är den ende som kan vår verksamhet från början till slut. Alla vi andra i ledningen ser ju nästan bara våra egna områden. Vi måste ha någon som kan hjälp oss att styra helheten!”

Och så kom det sig att vår käre CPO fick byta ut ”P” mot ”O”, så att hans nya titel löd COO, chief operating officer. Han var nöjd med sitt nya jobb, eftersom han aldrig ansett att tekniken har något egenvärde. Men då och då sköljde en våg av saknad över honom. Titeln CPO skulle aldrig någonsin komma tillbaka.

Läs för övrigt gärna en riktig artikel som handlar om något verkligt: ”

”CIO-rollen är nästan omänsklig”

Och innebörden? Vad betyder ordet? Hur gör man när man nätverkar? Vad tusan menas? Det kan ju rimligen inte vara en social aktivitet. Sådana kräver ju mänsklighet och jag kan inte se att nätverka skulle ha något med riktiga, levande människor att göra.

Jag hatar ordet kanske för att jag är dålig på att nätverka, vad det nu är. Och jag vill inte bli bra på det. Jag vill vara människa, känna kärlek, drivas av kärlek, ge kärlek, värme. Det vill jag bli bra på.

Ellinor Lejman arbetar på Voddler. Hon är presskontakt där. Bland annat. Hon är dessutom Marcom. Står det på bolagets ”pressrum” på internet.  Marcom. Det är kanske ett snyggt ord. (Och det är nog bara jag som associerar till Marcus från den giftiga sagoboken som under ett par tusen år har skapat sjuka människor och sjuka samhällen. En oerhört långsökt association, medger jag.)

Marcom står naturligtvis för Market Communications. Eller marknadskommunikation. Men Marcom är ju kortare. Innehåller färre bokstäver. Och bokstäver är ju en slags resurs. Väl … ? Hur som helst måste vi ju hushålla med resurser i dessa tider av överkonsumtion.

Så Voddler och andra som anammat ”Marcom” bidrar på ett enkelt sätt till att sänka världens konsumtion. Tack Voddler! (Även om det naturligtvis inte är Voddler som har kommit på den här resursbesparande förkortningen, utan bara kopierat vad någon annan har gjort.)

Förresten, skicka en inbjudan!

P.S.
Även om Markom hade varit ett mer rationellt val eftersom bolaget inte erbjuder några tjänster i engelsktalande länder så ser ju faktiskt Marcom fräckare ut. Mer i linje med det urskarpa namnet Voddler.

CIO:n får alltså större ansvar för rena affärsfrågor. I en alldeles färsk undersökning från PA Consulting Group och Harvey & Nash står inte it-göromål högst på CIO:ers prioriteringslista. Det allra mest trängande för CIO:er är i stället att förbättra affärsprocesser. Visst finns it med i detta, men likväl handlar det helt och hållet om affären. (Läs artikeln på CIO Sweden)

Kanske blir CIO:n på sikt en COO, Chief Operating Officer. En roll som ansvarar för att den dagliga verksamheten – alltså inte bara it-sidan – i företaget snurrar och utvecklas som den ska. Vad tror du?

Min sidorörelse Rådmark Taxi ger intressanta uppslag till artiklar och blogginlägg. Framför allt genom gamla tanter och farbröder som pratar om snedsprång, hembygdshistoria, missfall, hjälpsamma ungdomar, cittraspel och hemligheten bakom hållbara äktenskap.

Det är kul uppslag.

Sedan ger själva bilen och den verkstad som jag har avtal med en hel del uppslag. Som inte är lika roliga. Jag tvekade länge inför denna:  Därför struntar VW i taxiåkare.

Rubriken är ännu bara en så kallad arbetsrubrik.  Syftet är att informera andra taxiåkare som står i begrepp att köpa den så hett eftertraktade Passat-modellen med gasdrift (eftertraktad bland annat för att den har förtur framför alla bilar på Arlanda). Bortsett från att gasdistributionen ännu inte är tillräckligt utbyggd och det därmed ofta är svårt att tanka bilen med ”rätt” bränsle, verkar konstruktionen inte riktigt klar. Eller inte riktigt anpassad för taxibruk.

Men framför allt verkar inte verkstaden, Din Bil i Bromma, som utger sig för att vara en renodlad taxidito inse vad som krävs för att serva taxiåkare.

Växellådan, som lär vara en tekniskt extremt avancerad variant, började krångla efter 4 000 mil. Symtomet är ryckningar vid acceleration från stillastående. Taxiverkstaden som jag har avtal med har tittat på bilen fyra gånger utan att hitta något fel. Efter den tredje gången ringde verkstaden dagen efter och ville ha tillbaka min bil omgående. Min förare körde dit den nästa dag och fick beskedet att de måste behålla bilen hela dagen.

Eftersom det i avtalet med verkstaden står att jag är berättigad till ersättning om bilen inte blir klar i tid hos verkstaden drog jag slutsatsen att detta fall – då verkstaden själv ringer och ber att få in bilen – också borde innebära rätt till ersättning. Jag ringde till verkstadschefen och frågade hur jag skulle bete mig för att få ut mina pengar.

En kvart senare ringer verkstaden till min förare och säger att han kan hämta bilen.

Felet kvarstod.

Felet kvarstår.

Och andra taxichaufförer jag möter vid mackar och taxistolpar vittnar om motsvarande problem i sina tämligen nya gas-Passater.

Nå. Det är inte det enda felet, men det här inlägget skulle inte handla om hur usel min Passat är. Utan om att jag söker kontakt med andra taxiåkare som råkar ut för problem på grund av verkstaden Din Bil i Bromma.

Mejla mig.