Sedär ett stycke poesi. Ett kort stycke, men likväl. Skrivande. Föder. Lust. I mitt fall lust att skriva mer. Därför skriver jag detta inlägg. Jag har ingen idé. Jag har inget budskap. Jag har bara en lust att skriva.
Jag ägnar en god del av min tid åt att skriva för CIO Sweden, som du säkert inte har kunnat undgå om du så bara hastigt ögnat igenom bloggen. Det är inte mina texter. Nå, det är förvisso jag som skriver dem, och det finns förvisso en hel del av mig i dem. Men det är främst funktionstexter. De skapas för att fylla ett behov. Och inte så mycket ett behov hos mig – även om det finns ett inte obetydligt sådant också – så mycket som ett behov hos läsarna, CIO:er (IT-chefer på strategisk nivå, enkelt uttryckt).
Missförstå mig inte nu. Det är oftast oerhört lustfyllt att på kortast möjliga tid formulera en text som 1) är sann, 2) är relevant och intressant för läsarna, 3) är så enkel att läsa som möjligt samtidigt som den 4) väcker intresse och helst nyfikenhet på att läsa mer på sajten.
Det är varken lätt eller alls att förakta. Det är ett hantverk som jag har långt kvar innan jag känner mig bekväm med. Ännu känner jag mig framför allt road av det och jag vet att resultatet oftast blir tillräckligt bra.
Och, nota bene, jag är genuint intresserad av ämnet.
Men här kan jag skriva om vad som helst. När som helst. Hur som helst. Jag kan bryta mot regler.
Vilket jag just har gjort genom att skriva det här inlägget. Jag har gått utanför ramarna. I denna tid av Facebook-statusar, twitterflöden och bloggar med varierande substans vill jag lyfta fram sägningen om du inte har något att säga, gör det inte.
Men bryt gärna mot reglerna då och då. Så blir livet lite roligare att leva.
PS. Låt dig inspireras av herr Wildenstam.
