Philip Wildenstam är copywritern med vad som torde vara Sveriges vassaste blogg. Han är en mästare på formuleringar och retorik och verkar inte ge sig in i något utan att först skaffa en hög av fakta att bygga sina resonemang på. Han är underhållande och förbluffande relevant.
Just nu pågår en intensiv debatt på bloggen som imponerar inte bara retoriskt och innehållsmässigt utan också för den energi som Wildenstam och hans opponenter uppvisar.
Jag hör på radion att det har dykt upp en ny typ av cyberbrottslighet. Den går enligt nyhetsuppläsaren ut på att någon ”kapar” ett stort antal datorer och kopplar ihop dem i ett nätverk, som sedan utför attacker.
Vari ligger nyheten med detta? Enligt Symantec Internet Security Threat Report fanns det 4 696 903 datorer sammankopplade i botnet-nätverk (botnet är alltså den vedertagna termen för den förment nya typen av brottslighet) under första halvan av 2006.
Antingen är det något jag missat. Eller så är det något Dagens Eko har missat.
Vad har Domex 650, Docol 1000 och Docol 1400 gemensamt? Alla ska få åka Vasaloppet. Jodå. SSAB har skickat ut ett pressmeddelande där de förklarar att trion kommer att genomföra loppet i år.
Vi pratar om riktiga hårdingar här. Deras gemensamma nämnare – utöver det förestående skidloppet – är nämligen Höghållfasthet, berättar SSAB.
Han som ska ta trion runt (eller vilken form Vasaloppsspåret nu har) heter Anders Olsson och är handikappidrottare. För att överhuvudtaget komma med i loppet har trion varit tvungen att ta sig formen av en kälke, som nämnde Anders Olsson kommer att köra.
Vilka skidor trion – eller snarare kvartetten – kommer att använda framgår inte av pressmeddelandet. Dessvärre finns inte heller någon bild på deltagaren.
Morgon. Gröten på spisen. Lingonsylten på bordet. Barnen i stolarna. Frun i hjärtat.
Och så höjdpunkten: en grogg på Citalopram och lagom kallt vatten.
Det sägs att det är ont om riktigt bra komiker i Sverige. Nå, jag har hittat en. Hon heter Anna Maria Garcia och driver främst med veganer och miljöfrågan.
Hennes scen är Facebook och en grupp med namnet Earth Hour Sweden. Alltså samma namn som Världsnaturfondens sida för initiativet att släcka alla lampor en timme.
I informationen för gruppen med det lånade namnet förklarar hon att de tar avstånd från den ”riktiga” Earth Hour. Hajar ni? Hon skapar en grupp och ger den ett namn som representerar något hon inte gillar. Stor humor.
För att ge gruppen tyngd använder hon pronomen som ”vi” och ”oss” i den skrivna informationen. Det ger sken av att det är en grupp personer som står bakom det hela.
Sen börjar hon posta en mängd inlägg som pekar på vikten av att sluta äta kött och ”animalier” för att rädda miljön. Och här vacklar nog numret en aning. Det blir lite för bra. Lite för på riktigt, tycker jag nog. Många av hennes inlägg känns för relevanta, riktigt bra faktiskt. Som att EU föreslår skatt på kött, men att media i Sverige inte alls tar upp det. Eller att NASA i vetenskapliga studier har visat vilken klimatpåverkan kött har. Det är i och för sig ett stycke humor i sig. Men det håller inte riktigt på en humorsajt.
Det stora leendet sprider sig när någon försöker kommunicera med Anna Maria Garcia. Jag till exempel. Dessvärre har mina kommentarer blivit raderade från sidan, vilket givetvis är en del av hennes humorakt. Därför kan jag inte återge dem ordagrant här.
Men jag föreslog bland annat att de skulle tona ner sin aggressiva hållning mot Svenska Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden. Och mot alla andra som engagerar sig i miljön på andra sätt en genom antiköttkampanjer.
Jag fick ett svar om att de är trötta på halvmesyrer och vill ”se förändring nu”. Ny replik från mig: ”men så här stora förändringar tar tid, de måste ske gradvis. Kanske att det krävs några halvmesyrer för att nå målet.”
Jag tyckte att det var en intressant diskussion och glömde nästan bort att jag var en del av en humorakt. Så en dag när jag hade lite tid över och skulle se om det hänt något nytt kul på sidan upptäckte jag att Anna Maria Garcia hade stängt av mig. Kastat ut mig. Jag var inte längre fan och när jag klickade för att förnya mitt ”fanskap” kunde jag inte kommentera. Akten var tydligen slut.
Men icke. Jag mejlade Anna Maria Garcia för ett svar på varför hon kastat ut mig. Hennes svar:
Om pratandet om mat och klimat avskräcker, så är det bara att beklaga. Men hela syftet med vår sida på facebook är att belysa sambandet mellan vad vi äter, och klimathotet. Ett bekvämare sätt att arbeta mot klimathotet är att släcka sina lampor en timme om året. Känner man att det är så världen kommer att förändras, eller att det är allt ansvar som man själv behöver ta, så finns WWFs officiella grupp här: http://www.facebook.com/group.php?gid=29930220376
Vi kommer inte att återge dig dina rättigheter att skriva på vår sida. Ditt förtroende är förverkat. Känner du dig kränkt, så beklagar vi det, men ser samtidigt att det är ett billigt pris att betala, att trampa några på tårna, om vi genom att göra det samtidigt lyckas förändra världen en liten bit. Det är nu 26 dagar till Earth Hour. Så länge behöver du lida av förtrytelse av att veta att vi finns här, och stå ut med insikten om att vi kommer att fortsätta med att varje dag lägga fram en bit information och nyheter om det som de etablerade miljöorganisationerna avstår från att informera om.
Det här triggade mig. Det kändes som ett viktigt ögonblick. Jag var mer övertygad än någonsin. Jag hade hittat en ny stjärna på humorhimlen. Egentligen hade det räckt. Egentligen skulle nästa fråga vara om hon ville ha hjälp med bokningar av hennes akt. Men jag ville dra ut på nöjet ett tag till.
Jag formulerade ett svar som skulle se så autentiskt ut som möjligt:
Hej, tack för svar. På vilket sätt har jag förverkat mitt förtroende? Jag tycker att det ni gör är bra – och ville bara få igång en diskussion om att det möjligen vore effektivare att inta en positiv hållning mot alla som engagerar sig i klimatfrågan. Och bidra med insikten att alla förändringar av större slag tar tid och måste ske gradvis. Jag ville föra en diskussion med er. Men jag blev avstängd.
Visst kan jag avfärda er som en grupp idealister som inte tror att ni behöver respektera några andra än er själva för att nå era mål, men jag tror inte att ni är det.
Och Anna Maria var på hugget. Hennes replik kom efter bara ett par timmar:
Vi är inte ett forum för diskussion nej. Och har väldigt svårt att se hur vårt initiativ skulle kunna gagnas av att vi eller våra motiv misskrediteras på vår sida. Vi har tillräckligt svårt som det är, motarbetade av miljardindustrier, de stora miljöorganisationerna, och nedärvda egenskaper hos människan som gör att vi tycker det är svårt, så svårt att förändra vårt sätt att vara och leva våra liv. Vi behöver faktiskt inte utöver det dessutom stå ut med att bli ifrågasatta på vår egen sida. Påhopp som ditt stigmatiserar. När lögner och felaktigheter tillåts finnas bland oss, så leder det ofelbart till att de slut får eget liv och med tiden ses som sanningar. Vi tillåter därför inga påhopp på vår sida, eller insinuanta påståenden om våra motiv. Eller ens diskussioner som en utomstående skulle uttolka som splittring. Sådana diskussioner tar vi hellre någon annanstans. Eller så här, via mail.
Vi är heller inte intresserade av att ge någon som helst cred till WWF eller SNF. Största hotet mot vår framtid är inte de som förnekar klimathotet. De kommer inte att kunna fortsätta göra det många år till. Snart är de att skratta åt på samma sätt som vi skrattar åt dem som tror att jorden är platt. Störst hot mot vår framtid är de som har alla kunskap, och väljer att göra inget. Eller de som har all kunskap, och bara LÅTSAS göra något.
Tack vara SNF, WWF och Greenpeace vilseledande tips och råd så drunknar information om konsumtion och handlingar som är uthålliga på riktigt bland trams och missledande meningslösheter. De stora miljöorganisationernas agerande urholkar begreppen miljövänlighet och klimatsmart, och missleder människor i deras strävan att leva miljö- och klimatvänligt. Vi har bestämt oss för att försöka göra något åt det.
Vad gäller förändringsarbete, så har vi stor erfarenhet och kompetens av det här inom vår grupp. Personligen brukar jag rekommendera ”States of Denial” av Stan Cohen. Den ger både grunderna och går på djupet. Läs den, om du inte redan har gjort det. Rekommenderas varmt!
Här börjar det vackla lite. Jag tycker att hon driver det hela lite för långt. Det känns nästan som allvar och den där udden saknas. Och greppet att skapa ett vi och dom av gruppen och resten av världen känns lite uttjatat. Och visst är det humor – fast lite blek sådan – när hon hävdar att det SNF, WWF och Greenpeace gör är trams. Den delen skulle hon kunna utveckla lite. Och så när hon säger att vi skrattar åt dem som tror att jorden är platt. Vi vet att de har fel, men vi skrattar inte. Vi har respekt för andras sätt att se på världen.
Och så den sista: ”vi har stor erfarenhet och kompetens av förändringsarbete inom vår grupp”. Samtidigt som de säger att de inte vill ha öppna diskussioner med dem som engagerar sig i deras fråga. Snyggt grepp med glasklara referenser till CBS-kulturen (corporate bullshit).
Sverige, jag har hittat en stor humorist i Anna Maria Garcia. Jag önskar henne all lycka och välgång.
Anna Maria, keep up the good work!
/Henrik
Är det bra att Google blir elleverantör? De har hur som helst ansökt om att få bli det (artikel i CS). Till en början för eget bruk. Men det vore märkligt om de inte så småningom började se till att dra in kulor på sin el.
Om det är bra eller inte spelar kanske mindre roll. Men spelar det någon roll över huvud taget att Google börjar leverera el? Ja, det tycker jag.
Den forne underdogen har blivit stor. Riktigt stor. Så stor att många snart är (eller i någon mening redan är) beroende av den.Jag ser till mig själv. Jag skriver dagligen i Google Apps, jag mejlar dagligen via Gmail (även min arbetsmejl), jag söker dagligen via Google Sök. Jag använder Youtube (som Google äger) och jag gör säkert mer där Google är direkt eller indirekt inblandat.
Snart ska jag också köpa el av dem – och bli än mer beroende. Nå, de kanske inte erbjuder el till svenska kunder i första skedet. Men poängen är att Google blir större och större samtidigt som många fortfarande lever i tron att de är den där fiffiga sökmotorn. Tänker inte på eller vet inte att det är närmast beroende av dem.
Och det är en sak att vara beroende av en leverantör vilken som helst. Men att vara beroende av Google är något annat. Kom ihåg att deras huvudaffär handlar om att sälja annonsplatser. Och kom ihåg att det innebär att de kartlägger användarna – sådana som du och jag som det brukar heta – så gott det går. För att kunna slå mynt av dem i sin annonsaffär.
Nu är det jul. Nu är det jul. Ledigt. Inte jobba. Inte skriva om sådant som jag skulle kunna ta betalt för. Helst inte ens tänka på det.
Visst. Som om det skulle vara möjligt. Men jag låter ändå två bra artiklar vila till efter julhelgerna. De handlar om hur Linköping använder IT för att göra kommunen lättare bo i, samt om hur Peter Lindqvist som ny CIO på det anrika förlaget Carl Aller Etablissement ska hjälpa dem att ta steget in i 2.0-eran.
Men den som vill titta in på CIO.se redan nu lär inte bli besviken. Där finns gott om intressant läsning, bland annat om de nominerade projekten till CIO Awards.
God jul!
Sedär ett stycke poesi. Ett kort stycke, men likväl. Skrivande. Föder. Lust. I mitt fall lust att skriva mer. Därför skriver jag detta inlägg. Jag har ingen idé. Jag har inget budskap. Jag har bara en lust att skriva.
Jag ägnar en god del av min tid åt att skriva för CIO Sweden, som du säkert inte har kunnat undgå om du så bara hastigt ögnat igenom bloggen. Det är inte mina texter. Nå, det är förvisso jag som skriver dem, och det finns förvisso en hel del av mig i dem. Men det är främst funktionstexter. De skapas för att fylla ett behov. Och inte så mycket ett behov hos mig – även om det finns ett inte obetydligt sådant också – så mycket som ett behov hos läsarna, CIO:er (IT-chefer på strategisk nivå, enkelt uttryckt).
Missförstå mig inte nu. Det är oftast oerhört lustfyllt att på kortast möjliga tid formulera en text som 1) är sann, 2) är relevant och intressant för läsarna, 3) är så enkel att läsa som möjligt samtidigt som den 4) väcker intresse och helst nyfikenhet på att läsa mer på sajten.
Det är varken lätt eller alls att förakta. Det är ett hantverk som jag har långt kvar innan jag känner mig bekväm med. Ännu känner jag mig framför allt road av det och jag vet att resultatet oftast blir tillräckligt bra.
Och, nota bene, jag är genuint intresserad av ämnet.
Men här kan jag skriva om vad som helst. När som helst. Hur som helst. Jag kan bryta mot regler.
Vilket jag just har gjort genom att skriva det här inlägget. Jag har gått utanför ramarna. I denna tid av Facebook-statusar, twitterflöden och bloggar med varierande substans vill jag lyfta fram sägningen om du inte har något att säga, gör det inte.
Men bryt gärna mot reglerna då och då. Så blir livet lite roligare att leva.
PS. Låt dig inspireras av herr Wildenstam.
I morgon hålls den stora galan CIO Awards 2009 på Nalen i Stockholm. Det är tidningen CIO Sweden – som jag arbetar för – som tillsammans med Accenture har utsett årets bästa CIO och årets bästa projekt. I morgon tillkännages vinnarna.
Ur tidningens presentation:
”Femton förväntansfulla finalister tävlar om förstapriset i våra tre tävlingsgrenar Årets CIO, Årets projekt och Årets hållbara IT-projekt. Vi bjuder på galamiddag med tänkvärd underhållning. Dessutom får du chans att stifta bekantskap med årets finalister. Allt under ledning av kvällens konferencier Jonas Hallberg.
Efter prisutdelningen spelar husbandet upp till dans och baren öppnar för mingel.”
Läs mer om CIO Awards på CIO Sweden.
FRÅN CIO SWEDEN:
Kairos Future har tillsammans med konsultföretaget A3J Consulting utvecklat ett verktyg för analys av bloggar, som sägs ge en del av de svaren på hur människor uppfattar ett varumärke, ge koll på opinioner och vilka slutsatser man kan dra av diskussioner som pågår i bloggosfären.
Verktyget heter SoMe och använder artificiell intelligens för att analysera information som samlas in från bloggosfären.
Läs mer på CIO Sweden: http://bit.ly/8nkUW8
